Death Wish

0
Death Wish
Bruce Willis stars as Paul Kersey in DEATH WISH, a Metro-Goldwyn-Mayer Pictures film.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser är TOPPRAFFEL! äntligen på banan igen. Vad passar väl bättre än att inleda denna comeback med rejält toppraffel?
… Fast kanske är det inte den film jag nu ska recensera jag åsyftar när jag skriver “toppraffel”, utan dess tidigare inkarnationer.
Världens mest otursförföljda arkitekt är onekligen stackars Paul Kersey. I fem filmer med premiär mellan 1974 och 1994 fick Kersey se fru, barn, flickvänner, vänner och grannar rånas, misshandlas, våldtas och mördas. Till varje ny film i serien skaffade Kersey sig en ny kvinna, men det dröjde inte länge innan hon råkade illa ut. Eftersom polisen alltid hade tummen mitt i handen, blev det Paul Kersey sjäv som fick hala fram pickan och göra saken kort med det rånmördande våldtäktspatrasket.

Death Wish

Det var förstås Charles Bronson som spelade den lågmälde arkitekten. Michael Winner regisserade de tre första filmerna i serien. Den första; DEATH WISH – VÅLDETS FIENDE NR 1, vilken bygger på Brian Garfields roman, som i Sverige fick den bisarra titeln “Vän av ordning”, utmärker sig genom att vara en “riktig” film. Det är en snygg produktion med ett bra manus – och efter att Paul Kersey gått ut på stan och skjutit ihjäl sin första rånare, rusar han hem och spyr i toalettstolen.
Övriga fyra delar i serien är skönt skräpiga B-filmer. DEATH WISH 2 totalförbjöds flera gånger i Sverige, och när den slutligen släpptes fri, hade drygt tjugo minuter klippts bort – det vill säga samtliga våldsscener. DEATH WISH 3 förbjöds den med – och blev aldrig tillåten, oavsett hur mycket distributören klippte bort. Trean är tveklöst den roligaste filmen i serien, den är som en vansinnig westernfilm om en stadsdel i New York som styrs av våldsamma (och härligt töntiga) punkare. I slutscenerna går Bronson och EdLauter sida vida sida längs huvudgatan och nickar tufft mot varandra medan de skjuter ner högvis med drägg – alltmedan judiska pensionärer står i fönstren och hejar på.
DEATH WISH 4 – THE CRACKDOWN är lite sämre än trean, medan DEATH WISH V – THE FACE OF DEATH är sämst i serien. Men – jämförd med de direkt-på-DVD-actionfilmer som görs idag, är femman inte så jäkla dålig ändå.
Eli Roths nyinspelning med Bruce Willis floppade i USA. Något som gjorde en hel del väldigt glada, upptäckte jag i diverse flöden i sociala medier. Många hatade nämligen 2018 års DEATH WISH. Nu pratar jag inte om filmkritiker, utan om personer som tillhör målgruppen; folk som borde gillat den. Även de som inte ens sett filmen gladde sig åt att den underpresterade. Varför blev de så glada för detta?
Jo, dels för att de förstås inte gillar att man gjort en nyinspelning av en “helig” film – men framför allt för att de hatar Eli Roth! Jag vet inte riktigt varför Roth är så hatad. Jag själv är väl inte så förtjust i Roths tidigare filmer, men jag tycker inte så illa om dem att jag hatar honom. Eli Roth och Quentin Tarantino tillhör de mest hatade filmskaparna bland amerikanska fanboys.
Eli Roths DEATH WISH har även anklagats för att vara rasisisk, men det var förstås väntat – och det hade bara blivit konstigt om alla rånare och gängmedlemmar av politiska skäl spelades av vita killar.

Death Wish

Bruce Willis är drygt tio år äldre än vad Charles Bronson var 1974. Den här gången har Paul Kersey gått och blivit en framgångsrik kirurg. Han är lyckligt gift och har en tonårig dotter. Hustrun spelas av Elisabeth Shue, som enligt en replik i filmen är 43 – något som fick mig att fnissa till, eftersom Shue fyller 55 i höst. Paul har även en odugling till bror som spelas av Vincent D’Onofrio.
Det dröjer inte länge innan Pauls liv vänds upp och ner. Ett maskerat gäng tar sig in i familjen Kerseys villa och skjuter ner fru Kersey och dottern, medan Paul är på sjukhuset. Hustrun dör, dottern hamnar i koma. De två poliser som leder utredningen är lite halvklantiga, så den fredlige men desperate Paul tar lagen i egna händer.
Iförd huvtröja och beväpnad med en stulen pistol beger Paul sig ut på stan för att hitta gänget som mördade hans fru. Medan han letar efter dessa passar han på att skjuta ihjäl lite annat slödder han råkar stöta på. Paul är inte världens mest diskrete vigilante, han blir omedelbart filmad, om än bara bakifrån, och media döper honom till The Grim Reaper, det vill säga liemannen – men i den svenska texten står det Dödens ängel.
En stor skillnad mellan 1974 års DEATH WISH och denna nya version, är sättet på vilket Paul Kersey opererar. Charles Bronson rörde sig i folktomma gränder och parker, och sköt ihjäl packet med ett eller två skott. Bruce Willis avlossar inte bara flera magasin, han kan slå till på ställen där han verkligen syns – en bar, en nattklubb – och ibland nöjer han sig inte med att bara skjuta ner folk. Eftersom Eli Roth regisserat, är denna nya DEATH WISH en splatterfilm. Busarna mosas, huvuden krossas, hjärnor sprutar ut mot kameran. Charles Bronson hittade aldrig gänget (lett av Jeff Goldblum!) som mördade hans fru, medan Bruce Willis letar aktivt efter mördarna.

Death Wish

Att DEATH WISH fått premiär nu är antingen usel tajming – eller perfekt sådan. Jag vet inte riktigt. Debatten om USA:s idiotiska vapenlagar pågår som värst efter nya massakrer, och här kommer en film om en kille som enkelt skaffar vapen för att kunna försvara sig – men främst för att ta lagen i egna händer och skjuta ihjäl kriminella. Eli Roths budskap blir splittrat. En scen i en vapenaffär är fullkomligt bisarr, direkt surrealistisk, och här handlar det om satir över de vansinniga vapenlagarna. Men – samtidigt ska vi ju sympatisera med Paul Kersey och heja på honom när han mejar ner folk så att blodet stänker.
Filmerna med Charles Bronson är självklart bättre än denna nya film; Bruce Willis är ju inte Bronson. Men jag tycker ändå att 2018 års DEATH WISH är rätt okej i sin genre. Till saken hör att jag tycker att det finns något tillfredsställande med att se vigilantefilmer. 2008 blev jag rånad i Malmö; en maskerad, knivbeväpnad man dök upp mittt i natten och på öppen gata. När jag kom hem efter incidenten tittade jag på DIRTY HARRY och DEATH WISH 3 – och mådde genast bättre. Nej, jag tycker inte att brottslingar ska skjutas ihjäl ute på gator och torg, inte i verkligheten, men det är skönt att se hårdingar på film göra sådant man inte kan och får göra.

Foton copyright (c) SF Studios
Text copyright (c) Pidde Andersson toppraffel.se

Här kan ni ta del av resten av våra utmärkta filmrecensioner!

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here