Ny dokumentär om Frank Sinatra som skulle fyllt 100 år 12 December

    Genom ljudupptagningar hör vi Frank Sinatra själv berätta om sitt händelserika liv. Genom intervjuer med vänner och familjemedlemmar varvat med utdrag ur den kända avskedskonserten från 1971 målas bilden av en av vår tids största röster upp. Länk till programmet

    12 December var det 100 år sedan Frank Sinatra föddes i Hoboken i New Jersey. När han dog 82 år gammal 1998 hade han inte bara klarat skivan på Manhattan, utan han var – precis som texten spår i ”New York, New York” – känd i hela värden för sin musikgärning. Dessutom var han en firad skådespelare med en Oscar för bästa biroll i bagaget.

    – Han var en artist som hade allt, säger Janne Lindvall, programledare och producent för Jazzradion i P2.

    Han beskriver Frank Sinatra som en ikon.

    – Rösten och utstrålningen och glamouren omkring honom, och så de där historierna om kopplingar till maffian. Kombinerat med den flotta stilen och framtoningen han hade, gjorde det honom spännande som artist, säger han till Kulturnyheterna.

    Las Vegas och Sverige

    Den kommande 100-årsdagen den 12 december har uppmärksammats världen över. Förra veckan samlades amerikanska superstjärnor som Lady Gaga, Alicia Keyes och Tony Benett i Las Vegas för att spela in hyllningskonserten ”Sinatra 100”.

    Även i Sverige märks bemärkelsedagen. Christer Sjögren, Kristin Amparo, Andreas Weise och Sandviken Big Band är på turné med showen ”Sinatra 100 år” och därtill höll Peter Mattei och Elin Rombo en hyllningskonsert till Ol´Blue Eyes på Kungliga Operan i november.

    Elin Rombo säger till TT att Frank Sinatra, trots att han inte skrev någon musik själv, lämnat ett outplånligt arv efter sig och att han är en inspirationskälla.

    – Hur han behandlar sin röst, med vilken lätthet han uttrycker sångerna. Man kan ju fundera på varför han gjorde det så himla bra.

    Janne Lindvall menar att det handlar om övning och åter övning.

    – Just det slår mig varje gång jag lyssnar på honom, att det låter så enkelt. Men det är frukten av att han jobbat hela livet på bli en så komplett entertainer som han blev. När han stod på toppen av sin karriär var han verkligen nummer ett, the Champ, säger han.

    Styrelseordförande Sinatra

    Frank Sinatra hade flera kända smeknamn. Ol’ Blue Eyes, The Voice och The Chairman of the Board. Det sista namnet fick han för sin position i det egna skivbolaget Reprise Records han startade 1960.

    Att bli sångare var något han bestämde sig för när han som barn hörde och imponerades av Bing Crosby i radion. Karriären började på mindre klubbar i New Jersey, men tog fart när han kom med i den legendariska Tommy Dorseys storbandsorkester 1940.

    Dagens Nyheters Martin Nyström skriver i en minnestext om Sinatra att han vann hela USA:s popularitet genom de många radioshower han gjorde på 40-talet. Bland annat för sitt vänliga tilltal: han kallade lyssnarna för sina grannar och avslutade ibland programmen med en sen godnatthälsning till lilla dottern Nancy.

    Unik frasering

    Alla som beskriver Sinatras storhet nämner fraseringen. När han dog 1998 sa svenska artisten Tommy Körberg i radions Kulturnytt att Sinatra var outstanding som sångare.

    – Han hade en andningsteknik som var förbluffande, han hade enorma lungor och kunde frasera som få andra, noggrann med huvudorden i texten. Och så tror jag han använde sin egen sorg också som underlag för uttrycket.

    – Och hans röst. Den timbren, den är hans. Den går inte att ta efter, det är många som försöker, men jag skulle råda dem att låta bli.

    Glimt i ögat och djupt allvar

    I programmet ringar Tommy Körberg också in Frank Sinatras nästan magiska karisma på scenen.

    – Han verkar njuta av det hela med en klackspark och glimt i ögat, men samtidigt ta det på djupaste allvar.

    På 50- och 60-talen gjorde Frank Sinatra och Rat Pack-kollegorna Dean Martin och Sammy Davis Jr omtyckta scenshower i Las Vegas. De var så stora och efterfrågade hos publiken att många nöjesetablissemang i staden övergav sin segregeringspolicy, som förbjöd svarta och vita att framträda på samma scen.

    Vann en Oscar 1953

    Skådespelarkarriären började i mitten av 40-talet. Till en början spelade Sinatra oftast sig själv i musikalfilmer men efterhand gjorde han även dramatiska roller. 1953 fick han en Oscar för bästa biroll i Fred Zinnermanns ”Härifrån till evigheten”.

    Det var den roll som det ryktades att maffian såg till han fick, sedan de gett filmbossarna ett erbjudande ”de inte kunde tacka nej till”, berättar Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin.

    – Och den här påstådda påtryckningen återskapar Francis Ford Coppola i den kända scenen i Gudfadern, där en filmproducent vaknar med ett avhugget hästhuvud i sängen.

    Sinatra spelade också Danny Ocean ”Ocean’s Eleven” från 1961, som fått flera uppföljare på 2000-talet.

    Fredrik Sahlin tycker dock att musikern Sinatra är större än aktören.

    – Skådespeleriet var kanske inte hans främsta gren, även om han fick in några fullträffar, som i ”Mannen med den gyllene armen” och främst då den biroll han gjorde i det klassiska romantiska krigsdramat ”Härifrån till evigheten”.

    Gigantisk låtskatt

    Den låtskatt som Sinatra lämnade efter sig har haft stor betydelse för efterkommande musiker och är gigantisk. Totalt blev det närmare 60 album och mängder av superhits: ”Fly Me To The Moon”  ”New York, New York”, ”Strangers In The Night”, ”That’s Life”, ”My Way” och ”Somethin´Stupid” är bara några i raden.

    Janne Lindvall har flera Sinatra-favoriter – ”Det är ju så många plattor” – men en favoritlåt han nämner är ”One for My Baby (and One More for the Road”) som Sinatra spelade in vid ett flertal tillfällen.

    Börja baklänges

    På frågan vilken skiva man ska börja med om man är total Sinatra-novis föreslår han att man börjar bakifrån.

    – Om jag skulle introducera en ung person för Frank Sinatra skulle jag börja med sista studioplattan ”L.A. is my Lady” från 1984 som är producerad av Quincy Jones. En baklänges inkörsport till ett stort konstnärskap.