Lilla Namo Släpper Singeln “Queens” Från Kommande EP

0

I våras bjöd Lilla Namo på första smakprovet av hennes nya projekt när singeln “Gangster” släpptes.

Nu är väntan snart över när vi 26:e juni får ta del av hennes nya EP “QUEENS” – ett intersektionellt feministiskt manifest om kärlek, självreflektion och ifrågasättande av identiteten. För att stilla hungern ger Lilla Namo oss redan idag singeln “QUEENS” från kommande EPn med samma namn. Låten är producerad tillsammans med Miki. Rent soundmässigt går Lilla Namo tillbaka till rötterna. Det är öppet, naket och skört samtidigt som det är hårt, kaxigt och ego.

I samband med det som händer runt om i världen just nu kände Lilla Namo att hon inte kunde släppa ny musik helt okommenterat. På hennes sociala kanaler kunde man igår läsa den här viktiga texten:

När vi var barn och växte upp i en politisk familj så var rätten mänskliga rättigheter och allas lika värde en underförstådd sanning. Man visste att det inte fanns skillnader på folk och folk trots olikheter. När jag blev 5-6 år så introducerade min syster mig för Tupac och rap. Kanske förstod jag inte då vart ilskan i musiken kom ifrån men den oundvikliga kopplingen till varför vi drogs till musiken var inte bara det musikaliska utan även budskapet.
När vi sen kom ut i den riktiga världen så kunde vi också se med egna ögon hur folk inte alls var folk. Hur skillnader fanns, inte utifrån vilka vi var som personer men utifrån hur samhället betraktade och behandlade “oss och de” på grund av hur vi såg ut. Vissa behandlades värre än andra. Som att det fanns en slags osynlig hierarki av vilka som var mindre värda och vilka som var mer okej utifrån de vitas glasögon.
På 90-talet blev de lite äldre nedslagna och vi yngre jagades av rasister, bara sådär. Bodde man i en småstad och var icke-vit var det värre. Vi skapade ofrivilligt en osynlig kultur; vi kids som var utanför den vita normen.
Vi var barn till invandrare, vissa hade en invandrad förälder och en svensk, vissa var adopterade.
Det vi hade gemensamt var att vi inte sågs som “riktiga” svenskar även om vi kände oss svenska. Är det då konstigt att vi skapade en egen kultur, egna koder, språk och starka band mellan oss? När våra upplevelser var desamma oberoende var vi bodde. Är det konstigt att vi kunde relatera mer till varandra eftersom våra upplevelser av rasism, exotifiering och sexism skiljde sig från de andra barnen? Är det konstigt att det sakta skapade ilska som blev drivmedel när vi blev äldre. Jag menar kolla på oss nu, vi alla fick höra “du måste kämpa dubbelt så hårt”. Vi hade under uppväxten i Sverige (vårt land) en sak att vi kunde luta oss mot eftersom vi hade få förebilder på hemmaplan, det var svart amerikansk kultur.

Det var filmerna om hur det var att växa upp i segregerade områden och utsättas för rasism och musiken som vittnade om deras vardag och samhällsproblem. Som av någon ledsam anledning påminde om vår. Om än extremt annorlunda. Den svarta amerikanska kulturen blev vårat äldre syskon (för oss spelade det inte roll om du var eritrean, gambian, kurd eller bosnier även om det spelade roll för samhället) som ville säga “lär er av våra ord” men samtidigt önskade att vi inte skulle gå igenom samma skit som de gått igenom.
Det är inte en slump att vi tog rap hit och sakta fick våra egna förebilder. Det är inte en slump att ilskan vi hade i oss tog oss fram här i livet och det är inte en slump att mina texter blev rap istället för sång när jag var 12 år. Det minsta vi kan göra härifrån är att visa solidaritet till det hemska som händer just nu i USA som är ett hot mot demokratin i hela världen.

Min rap har och kommer ALLTID ha ett budskap och jag kommer ALLTID att skriva mina egna texter för att skildra våra berättelser från ett intersektionellt perspektiv, det är jag skyldig kulturen. Det jag gör idag, det har jag delvis den svarta amerikanska kulturen att tacka för. Ja, det är fett dålig tajming att släppa musik i dessa tider men jag får helt enkelt se det som en hyllning till kulturen som inspirerat mig och gett mig ett medium där jag fått uttrycka min poesi genom ilska, kärlek, politiska budskap och humor.
Tack. Kampen fortsätter ALLTID. Det här är inte aktivist, det här är mänsklig solidaritet! Som Tupac sa “I’m picking the lock, commin thru the door blastin”. Imorgon kommer låten QUEENS som är en hyllning till OSS. “Det här är QUEEN shit, vem är som oss?!”

Lyssna på QUEENS

Lilla Namo är en av Sveriges absolut mest medvetna artister som inte låter sin talang och budskap stanna på kreddbasis. Hon har hittills hunnit samarbeta med artister såsom Petter, KAAH, Daniel Adams-Ray, Timbuktu, Marit Bergman och Linnea Henriksson. Hon har blivit utsedd till “Årets svenska rap” av Musikguiden, “Årets hiphop” på P3 Guld, Grammisnominerad till årets textförfattare och även utnämnd som en av landets bästa textförfattare av Jan Gradvall.

Följ Lilla Namo:
Instagram (Snabel)namo.oman
Facebook (Snabel)Lillanamo

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.