Once upon a time in Hollywood -En Hyllning till 60-talets Hollywood

0

En av mina absoluta favoriter som barn var Alfred Hitchcocks ” I Sista minuten” med ikonen Cary Grant i huvudrollen och två av mina absoluta favoriter i birollerna : James Mason och Martin Landau.

När jag ser Once upon a time in Hollywood, som utspelar sig i Hollywood 1969 så får jag samma lyckokänsla som när jag såg Lalaland som utspelar sig i dagens Los Angeles. Tarantino använder den världsberömda restaurangen Musso&Frank som är Hollywoods äldsta restaurang från 1919.

Den ser exakt likadan ut som när den byggdes både exteriört och interiört. Jag brukar gå dit och dricka en Aperol Spritzer efter en lång arbetsdag. Sitta och hänga i baren som så många filmstjärnor gjort innan mig. Utanför restaurangen, är det packat med kändisar som fått sin stjärna utanför sin favoritrestaurang. Harrison Ford, George Lucas, Steven Spielberg. Jag var med då den senaste kändisen, Rob Lowe, fick sin stjärna utanför Musso&Frank.

Tarantinos stil att regissera är djupt inspirerad av de tidigare mästarna som Alfred Hitchcock, John Houston, Howard Hawks och Orson Welles. Han lyckas även fånga den stämning som finns i Scorseses Taxi Driver med voice over och knivskarpa iakttagelser. Jag gillar voice over som finns i Taxi Driver och första versionen av Bladerunner. Det ger filmen en karaktär av dokumentär och en känsla av att vi kan läsa huvudrollsinnehavarens tankar.
Det är långa tagningar som i Touch of Evil i en tid då klippfrekvensen är så intensiv att jag lätt får ett epileptiskt anfall. Tarantino tar god tid på sig. När en ny karaktär skall presenteras så får vi se personen från marken och upp till ansiktet.

DiCaprio är ett geni som han redan visat i alla sina filmer.Han spelar den kämpande skådisen Rick Dalton. Som Dalton har DiCaprio redan flera klassiska scener. En favorit är när han har en dialog med sin normbrytande funktionsvariation och säger till diagnosen att om han inte sätter nästa scen så kommer han att skjuta diagnosen i huvudet så hjärnan stänker över poolområdet. Han påminner i många scener om mina favoriter; James Mason, Jimmy Stewart, Cary Grant, Gregory Peck.

Brad Pitt gör en stilren och klockren gestaltning av Stuntmannen och Daltons bäste vän ,levnadskonstnären Cliff Both. En person som jag kan identifiera mig med som kämpade konstnär. Att bo i en husvagn och koka macaroni&cheese som du sedan äter direkt ur kastrullen när du ser på tv. Both  gränslöshet som gör det möjligt för honom att vara stuntman är väldigt underhållande. Att vi sitter och väntar på att hundmaten skall glida ur burken och smashas mot matskålen är typiskt Tarantino.

Tarantino har en fallenhet för att casta skådespelare som i mångt och mycket påminner om filmens huvudrollsinnehavare, Rick Dalton. I Kill Bill fick den gamle svenske actionhjälten Bo Svensson en liten men dock viktig roll . I Once upon a time in Hollywood så har han anlitat flera klassiska skådespelare som inte längre passar in i mallen men som ändå är skarpa knivar i lådan.  Bruce Dern spelar en blind man på ett fenomenalt sätt och Tarantino använder sedan han blindhet som en metafor för att det är  Brad Pitt är blind för att han inte vill gå med i den sekt som kidnappat Bruce Derns filmranch.
Hippieflickan Pussycat ställer sig på en bilhuv och skriker mot Brad Pitt samtidigt som hon sträcker ut fingret och pekar på honom. Det får mig att tänka på en 50 tals klassiker “Världsrymden anfaller” som gjordes under kalla kriget där rädslan för att Aliens tog över våra kroppar var en metafor för kommunismen. I Tarantinos film är det istället Brads Pitts avståndstagande från sekten som gör att Pussycat pekar ut Brad Pitt som en person som inte blivit utbytt under natten till en kommunist eller sekthippie.  

Luke Perry från  tv-serien 90210 Beverly Hills gör sin sista roll som son till en rik godsägare i en påhittad westernfilm. Han hade otur att få en stroke bara 52 år gammal.

Dakota Fanning som var en firad barnstjärna men sedan blev omsprungen av sin syster Elle Fanning, spelar Bruce Derns flickvän under 5 minuter.

Livets ironi är att på 1960 talet så var livet mer äkta och oskyldigare. Men också mycket farligare . Du fick intervjua regissörer och skådespelare då man litade fortfarande på varandra. Livet på 1960-talet var mycket roligare om du mådde bra och var rik. Om du blev sjuk var många sjukdomar ett plåster och be en bön och hålla tummarna. Jag fick ett hål på näthinnan och det lagade man snabbt och lätt med några laserbehandlingar.
Fick jag det på 60-talet så var det 80 % chans att jag blev blind på det ögat. Psykiska sjukdomar botades med tortyrmetoder och var du hbtq blev du ihjälslagen. På 60-talet rökte alla hela tiden överallt även inomhus på biografen, på flyget och i barnkammaren. 2019 tar du en tablett och får tillbaka serotoninhalten på en nivå som inte var möjlig på 1960-talet. Jag anser att det är magi att vi kommit så långt att du bara får röka på parkeringsplatsen eller hemma. Det var lättare att bli imponerad av t.ex  färgTV och att gå på bio var som att åka utomlands. Nu blir barn inte imponerade av någonting. Vi var inte så bortskämda på 1960 talet. Tarantino fångar den känslan på ett mycket bra sätt.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.